Högfors Hyttruin

 

Högfors är en vacker plats med en stark historisk koppling till Bergslagen. Sitt namn har platsen troligen fått efter de höga fall som Norbergsån bildar här. Fallen var en viktig förutsättning för järnframställningen som pågått här sedan medeltiden. Järnbruket anlades 1539 med privilegium från Gustav Vasa och lades ned först 1953. Järnmalmen till hyttan kom från Norbergs gruvor och det förädlade järnet levererades till Fagersta. Den sista ägaren var Avesta Jernverk AB då man köpte bruket 1915. Högfors Hyttruin byggdes vid den tiden, 1915-1916. Det som står kvar idag är tegelpiporna och grundmurarna, gjorda av slaggsten.

 

Högfors ger idag knappast bilden av ett brukssamhälle, men för bara 50 år sedan var inte mindre än 250 arbetare sysselsatta vid bruket. Högfors var så betydande att det fick en egen järnvägsstation. Den trafikeras idag av Norbergs veteranjärnväg som kör mellan Norberg och Engelsberg.

 

Agnes von Krusenstjerna tog stort intryck av Högfors, och beskrev bruket i romanserien Fattigadels del två:

 

"Dunklet mellan träden". Där beskrivs hur bokens huvudperson Viveca von Lagercrona (Agnes alter ego) följer med Donald ner till hyttan: "Hon följde också ibland med Donald till hyttan för att se på utslaget. När järnet likt brinnande guld strömmade fram, tryckte hon hårt Donalds hand. Karlarna som rörde sig som svarta skuggor framför denna brinnande guldflod, det rasslande ljudet av det rinnande järnet, själva den dunkla hyttan där arbetarnas redskap hemlighetsfullt skymtade, gjorde starkt intryck på henne. Denna glödande, rinnande, brinnande massa, som liknade en sagokungs rika skatt, stelnade och kallnade sedan till ett grått och dött järn. En förvandling som gjorde en beklämd. Det var som om en grann fjäril som nyss fladdrat där ute i solen med guldstoft på vingarna plötsligt drabbats av det hårda ödet att åter bli en ful och oansenlig puppa. När järnet brann tyckte Viveka att hon tillsammans med Donald upplevde ett under."